Brudklänningens historia

Brudklänningen har alltid varit något mer än en vanlig festklädsel då den bärs på vad som än idag är den viktigaste dagen i många kvinnors liv. Den äldsta beskrivningen av användande av brudklädsel som vi känner till och som finns dokumenterad är från 1592. Under 1500-talet var brudklänningen ofta stormönstrad och röd. På 1600-talet blev det modernt med silver- och guldbrokad och de överdådiga smyckeuppsättningarna försvann. I förnäma kretsar förekom vita bröllopskläder på brudparet och brudkronan hade formen av en prinsesskrona.

På 1700-talet gifte man sig enklare än under barocken. Bruklänningarna var blommiga, enfärgade vita eller svarta och överrensstämde med den vanliga modedräkten. Svart blev omåttligt populärt då det var kronan i sig som ansågs vara oskuldens symbol och inte själva klänningen. Bruden kunde också använda klänningen flera gånger vid finare tillfällen.

Under nästa århundrade blev det ännu mer populärt att bära vitt, men det var bara de välbärgade som hade råd. Modet var ljust och fjädrar och slöjor prydde håret. Det var nu slöjan trädde fram som först var ett spetsarrangemang som underlag för konstgjorda blommor. I mitten på 1800-talet blev klänningarna svarta, men modet gick snabbt tillbaka till det mer oskuldsfulla och 50 år senare blev de vita igen. Samhället var fortfarande starkt uppdelat och de lägre klasserna fortsatte bära svarta brudkläder till långt in på 1900-talet.

I de lägre borgerliga kretsarna bar kvinnan svart klänning på sitt bröllop vilken användes flitigt på diverse andra tillställningar. På fotografier från denna tid kan man se att den svarta klänningen ofta kombinerades med vit slöja och en myrtenkrona. Vid 1800-talets slut hölls många kungliga bröllop som hade starkt inflytande på modet. I början på 1900-talet blev kvinnornas kjolar kortare och så även brudklänningen. Knäkort och utan ärmar med ett långt släp fäst vid skuldrorna blev populärt. Slöjan drogs ner i pannan och hölls fast med hjälp av ett diadem eller en blomkrans. De vanligaste materialen var tyll, sammet och siden.

På 1930-talet var den borgerliga bröllopsklädseln hellång klänning för kvinnan och frack för mannen. Till klänningen bar bruden slöja och företrädesvis en guldkrona lånad av kyrkan eller från guldsmedsaffären. Under andra världskriget rådde det krisår och klänningarna förenklades. Det pampiga bröllopet bleknade och ersattes av förmiddagsbröllop där kvinnan bar dräkt och hatt. Tio år senare blev det mode att använda sig av de vita aktuella modeklänningarna vid kyrkobröllop.

På 1960-talet försvann de konventionella etikettsreglerna och bruden kunde bära allt från jeans till kort-kort i kyrkan. Detta vände snabbt när allmänheten påverkades av de praktfulla kungliga bröllopen som hade fått stor uppmärksamhet i media. Puffärmar och vida klänningar med flera lager volanger på kjolen var på modet. På 90-talet blev den vita raka klänningen populär och några år senare kom den helskurna klänningen. Snitten på brudskruden dominerades av tankar om enkelhet.

Idag har bruden tre alternativ vid val av klänning. Hon kan antingen köpa, låta sy eller hyra den. Bröllopsmässorna visar årligen ett stort utbud av bröllopskläder och annat som är det senaste inom modet. Nuförtiden ska en klänning enligt tradition vara vit, lång och inte alltför urringad då det anses vara opassligt i kyrkan. Den börjar mer och mer se ut som en aftonklänning. Axelbandlösa klänningar med mycket vidd i kjolen dominerade under början av 2000-talet, men nu har ärmarna börjat komma tillbaka. Numera behöver inte heller brudgummen bära frack utan det har blivit mer och mer frekvent med en vanlig kostym.