Ingeborg Lundin

Ingeborg Lundin kom till Orrefors glasbruk 1947 som 26-årig nyutbildad teckningslärare vid Konstfack. Året efter debuterade hon på NK i en utställning med det 50-årsjubilerande bruket. Ingeborg Lundins vaser med lätt surrealistiska gravyrer bröt mot brukets gravyrtradition, men kritiken var positiv: ”Hennes umgänge med tunna och spröda glasformer har någonting så självfallet och en så förtjusande doft av ungdom att man förstår att hon hör till de lyckliga unga konstnärer, som tidigt funnit sin väg”, skrev Nils Palmgren.

Det sägs att Ingeborg Lundin förde in en ny ton i 1950-talets svenska glaskonst, mer poetisk, lätt och graciös. På H55 väckte de stora timglasen uppmärksamhet liksom glasföremålet som kom att bli decenniets mest kända: Äpplet. Ingeborg Lundin fick Lunning priset 1954 och guldmedalj vid Triennalen i Milano 1957 gav henne internationell ryktbarhet. På 1960-talet förnyade Ingeborg Lundin arieltekniken och kom att kallas ”Det svenska glasets luftande”. 1971 lämnade hon Orrefors, men återkom i början av 90-talet med en serie unika glas för Målerås glasbruk.

”Hon låg alltid rätt i tiden, var alltid modern”, säger Theresia Dybring vars C-uppsats i konstvetenskap på Stockholms universitet är en av de få sammanhängande texterna om Ingeborg Lundin som skrivits. Titeln på uppsatsen är Glasformgivare i förnyelsens tecken:en undersökning av Ingeborg Lundins formgivning för Orrefors 1947-1963.